.

På bussen mot Nora för veckans sista arbetsdags. Jag tror den snälla damen har bidragit till mitt goda humör även idag, börjar tänka på hennes "mirakelord" varje gång jag sätter mig på 26an numera. Borde söka upp henne och säga "tack för att du jagat bort mitt pessimistiska morgonhumör! Vill du ha en tjuga för besväret?". Det borde finnas fler som henne i samhället.

Dock sitter jag idag på bussen med en ytterst vidbränd tunga. Det var så att jag orkade inte göra kaffe imorse utan tänkte att jag lika gärna kunde vänta tills kaffepausen på VFUn som alltid infaller någon gång runt halv tio, men väl vid rc drog det så pass mycket i kaffetarmen att jag bara var TVUNGEN att klirra ihop 13 spänn för en billig kaffe på Pressbyrån. Det ångrar jag nu i efterhand. Kaffet var skollhett, jag var lite för kaffesugen, och jag hade tio minuter på mig innan bussen gick. Ingen vidare kombination, så det slutade med att jag skollade min stackars tunga, hann dricka två små små klunkar, och lagom till kaffet kallnat rullar bussen in. Ja, så kan det gå. Så kära vänner, drick inte Pressbyrå-kaffe i all hast på morgonen när kaffesuget är som värst, det kommer inte sluta bra.

Jag har dreglat över nya H&M-katalogen i x antal veckor nu, och igår slog jag till på två klänningar och en kavaj som dimper ner i brevlådan (eller okej, på Statoil Österplan) i mitten av maj. Lagom tills värmen kommit ordentligt. Najs!

Vi börjar med ett försvarstal för dålig uppdatering. Jag har haft en ytterst stressig helg. Tredje året i rad som jag och Anna dömer Örebrocupen i innebandy, 22 matcher dömda, 5 blåmärken rikare och dödstrött. I skrivandets stund ska jag absolut inte klaga, jag har sovmorgon idag, har tagit igen en del sömn, och sitter och myser med min kaffekopp. Det här med "morgonstund är guld i mun" är banne mig ett motto som stämmer. Jag är mitt inne i min VFU i Nora som startade igår. Eftersom jag lovat vara ärlig här på bloggen måste jag erkänna att jag inte är särskilt peppad alls, kanske lite emellanåt. Jag trivs däremot otroligt bra med personalen, så jag tror dessa två veckor kommer gå ganska snabbt. Jag ska smita iväg till bussen om en halvtimme för ett kvällspass i Nora, så jag blir inte långvarig här. Detta, mina vänner, blev ett "det här åt jag till frukost"-inlägg, men kände att jag var tvungen att ge en förvarning till, och en förklaring till, lite dålig uppdatering nu under två veckor. Dags att avsluta, slänger in några bilder från helgen.

Take Care




Anna utforskar "vibrationsmaskinen"

Pernilla Johansson heter jag, Ida i mellannamn, född en sommarkväll den 9 augusti 1990. Jag är en gnällbältare ut i tåspetsarna och är uppvuxen i en liten by strax norr om Örebro. En by bestående av en skola, ett ålderdomshem, en minigolfbana, en frisörsalong, ett ICA en gång i tiden innan ägaren dog av en hjärtattack (det hände till och med i butiken om jag minns rätt, sicket drama...), en idrottsföreningen och ca 1000 lekparker. "Vildmarken" brukar vi kalla denna lilla by (, och för snart ett år sedan tröttnade vi på vildmark och dåliga busstider och bosatte oss istället på öster i Örebro. Ett knappt halvår senare, i slutet av november, flyttade jag vidare till ett krypin på Sörbyängsvägen med min kära livskamrat, och det är här jag bor idag.


Min livskamrat och största glädje

Jag är väldigt mycket - envis, lång, hetlevrad, plasmagivare, mörkrädd, dotter, innebandydomare, lillasyster, student, vintermänniska, sambo, badvärd, kusin, matvrak, blyg, blond, dålig förlorare, blivande ambulanssjukvårdare, godisråtta, innebandyspelare, barnbarn, välgödd, sportfåne, Sims-nörd, tungsovare, glad, klädgalen, och i skrivandets stund även dunderförkyld.

Som sagt är jag en ganska blyg person, står gärna lite i bakgrunden och tillbringar helst fredagskvällen hemma än ute på krogen. För mig är den tiden förbi, tråkigt eller ej, så är det. Lite utav en ensamvarg kan jag nog kalla mig. Jag är väldigt lik min pappa - uppnäsa, hett humör, lång, sportfåne, hemmakär. Tack och lov inte det det krulliga svarta håret och helikopterplattan (no offence papsen). Min passion här i livet är framförallt innebandy sen åtta år tillbaka. Enligt mig utklassar det världens alla andra sporter med hästlängder, lätt. Så hittar ni mig inte hemma i lägenheten finner ni mig troligtvis i någon utav alla sporthallar här i Örebro, är stamgäst i de allra flesta vid det här laget.


Innebandyn är en stor del av mitt liv

Jag skulle kunna överleva på sushi och saltlakrits. Det är mina laster här i livet, likaså kläder och filmer. I min familj är vi filmfantaster och i samtliga tre hushåll samlas det på film i alla dess genrer. Stephen King är en favorit när det kommer till böcker, även om jag sällan kommer mig för och läser klart dem. Just nu är jag inne i både Salem's Lot, Pestens Tid och Dreamcatcher, och antagligen kommer ingen utav dom bli färdiglästa inom de närmaste månaderna. Sån är jag, jag påbörjar nya projekt väldigt ofta, men det är sällan jag ror dem i hamn. Så börjar jag jiddra om något nytt projekt här på bloggen, ta det med en nypa salt... 

Jag pluggar idag till ambulanssjukvårdare på Örebo Universitet, men kommer antagligen hoppa över till sjuksyrra till hösten  istället. Ambulansprogrammet suger tyvärr apa. Det får istället bli en fördjupning i ambulanssjukvård efter sjuksköterskeprogrammet.

Nu vet ni lite mer om mig, den lite halvblyga tjejen som inte gärna står i centrum. Som har ett hett humör, älskar innebandy och är hemmakär. Det är jag, och ni kommer under skrivandets gång här på bloggen lära känna mig mer, antagligen både mina goda och mindre goda sidor. Tills vidare, take care.